Egentligen tycker jag inte om att säga det, att jag är stolt över mig själv, för jag har svårt att vara det. Men nu i sommar har jag gjort en sak som jag kommer ihåg att jag för ett år sedan tänkte: "det skulle jag ALDRIG våga". Dvs jobbat natturer. Låter löjligt att man kan vara så rädd för en sån sak, men så har det varit. Jag låg just igår på natturen och funderade på mig själv, hurdan jag har varit tidigare och vad jag har stressat för. Såklart finns det fortfarande en hel del såna drag kvar i mig, men jag jobbar på det hela tiden.
En typisk natt på ett främmande ställe kunde se ut såhär:
När det blir lite mörkare börjar jag redan "förbereda" och stressa upp mig för natten. Det värsta jag visste var om någon sa: "oj jag är så trött, idag vill jag gå tidigt och sova". "HJÄÄÄLP". Sen då man skulle sova, ingen skillnad om klockan var 10 eller 3 på natten, så tänkte jag inte på något annat än "jag kan inte sova. jag kan inte sova. jag kan inte sova". Jag kunde ligga i timmar och rulla runt i sängen samtidigt som jag har en så hemsk ångest att jag alltid tänkte: "vad fan skall jag göra för att komma bort härifrån?". Jag ville liksom bort från min egna kropp för det kändes så obehagligt. Jag hörde hur mitt hjärta dunkande super hårt och snabbt. Jag googlade miljoner olika tips på hur man skall somna. Inget funkade. Jag var ju super trött och skulle egentligen ha kunnat somna på 1 minut men allt bara kändes obehagligt. Jag vet inte ännu heller vad det var som egentligen var det mest obehagliga, det fanns liksom inte. Det var bara en grej, "Anni kan inte sova" punkt. Det värsta var då obehaget och ångesten började komma hem. Jag minns hur jag grät då jag under en lång tid inte kunde sova i min egna säng. Jag var så trött på dagarna att jag bara stirrade in i väggen, gick in i saker och orkade knappt lyssna på vad någon sade åt mig.
Nåjo, det var den tiden. Jag har bestämt att den tiden är förbi nu. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar